Hälsa

Tollaren är en ras utan större problem med sjukdomar. Men liksom de flesta andra raser finns det några olika hälsoproblem, om än inte stora, som kan drabba vissa tollare. Tollarklubben och tollaruppfödarna arbetar aktivt för att försöka förebygga dessa hälsoproblem.

Höftledsdysplasi – HD

Höftledsdysplasi innebär att hundens höftledsskål är för grund och det gör att ledkulan får ett instabilt läge som kan medföra smärta för hunden.

Höftledsresultaten graderas på en skala från A till E där A och B betecknar en normal höft. Grad C är en lindrig dysplasi och grad D är en måttlig dysplasi medan grad E är en höggradig dysplasi. Många hundar med lindriga höftledsfel lever trots allt ett bekymmerfritt liv.

Drygt 60% av de registrerade tollarna är höftledsröntgade och av dem har runt 11% höftledsfel. De flesta tollare med höftledsfel har grad C. Hundarna ska röntgas vid 1-2 års ålder och SKK:s veterinärer ska läsa av röntgenbilderna för att hunden ska få ett officiellt resultat.

Svenska Kennelklubben och Tollarklubben ställer krav på de hundar som ska verka i avel. Tollaren ingår i SKK:s hälsoprogram i bekämpningen mot höftledsdysplasi. Hälsoprogrammet innebär att SKK kräver att båda föräldradjuren har känd höftledsstatus (dvs höftledsröntgade och röntgenplåtar avlästa av SKKs veterinärer) när deras avkommor ska registreras. SKK har inga krav på att föräldradjurens höfter ska vara röntgade utan anmärkning men Tollarklubben har gått längre och ställer högre krav. Hundar med höftledsstatus A, B eller C får användas i avel, enligt Tollarklubbens Avelspolicy, med rekommendationen att kombinationen ska ge avkommor som förväntas få ett HD-index som är 100 eller högre.

Armbågledsdysplasi – ED

Armbågsledsdysplasi (ED) innebär en onormal utveckling av armbågsleden och ED är ett samlingsnamn för olika tillväxtrubbningar som leder till benpålagringar i armbågsleden. Armbågsfelen visar sig vanligtvis när hunden är runt halvåret och symptomen är hälta som inte ger med sig efter ett par veckors vila. Diagnosen ställs genom röntgen. Hunden klarar sig i de flesta fall bra trots pålagringar.

De allra flesta tollarägare röntgar även armbågslederna på sina hundar när de ändå röntgar höftlederna. Drygt 2% av de röntgade tollarna har armbågsfel. Endast friröntgade hundar avseende armbågsdysplasi får användas i avel enligt Tollarklubbens Avelspolicy .

PRA

Ögonsjukdomen PRA (Progressiv Retinal Atrofi) är en näthinnesjukdom som på sikt ger upphov till blindhet. PRA visar sig på tollarna vanligtvis vid 5 års ålder och senare. Totalt har drygt 20-tal hundar i Sverige fått PRA och de är spärrade för avel. Eftersom arvsgången är känd är även föräldrar och avkommor till dessa hundar spärrade för vidare avel. Det går alltså inte att registrera valpar efter dessa hundar.

Föräldrar till en hund med PRA behöver inte själv ha PRA, de kan vara friska anlagsbärare. Avkommorna till en hund med PRA är däremot alltid anlagsbärare oavsett om de får PRA eller inte. Om man parar två friska anlagsbärare får, statistiskt sett, 25% av kullen PRA, 50% blir friska anlagsbärare och 25% förblir helt friska.

Företaget Optigen har funnit genen för prcd-PRA (den typ av PRA som tollarna drabbas av) och har utvecklat ett DNA-test. Sedan 2005 är det möjligt att via ett enkelt blodprov ta reda på vilka anlag som hunden bär på. DNA-testet är godkänt av SKK och hundens resultat registreras SKK:s databas. Men trots detta ska alla hundar som används i avel ögonlysas inom 1 år innan parning. Även om din hund inte används i avel bör du låta ögonlysa ett par gånger under hundens liv för att utesluta att den har PRA eller någon annan ögonsjukdom som katarakt, colobom etc. Vid varje ögonlysning bidrar du till att vi får en friskare ras.

Tollarsjuka

En del tollare drabbas av olika typer av immunbristrelaterade sjukdomar. Tollarsjuka är benämningen på två olika immunologiska sjukdomar som drabbar ungefär 5% av tollarna:

  • Reumatisk ledvärk (IMRD)
  • Immunmedierad hjärnhinneinflammation (SRMA)

Reumatisk ledvärk (immune-mediated rheumatic disease, IMRD) innebär att den sjuka tollaren får reumatiska symptom som t ex stelhet, led- och muskelsmärta och den reumatiska formen av sjukdomen debuterar vanligen när hunden är mellan 2-6 års ålder. Denna form av tollarsjuka är kronisk och kan i dagsläget inte botas. Den drabbade hunden behandlas med kortison i nedtrappande dos och på så sätt försöker man lindra hundens symptom.

Hundar som drabbas av hjärnhinneinflammation (steroid responsiv meningit arterit, SRMA) har ofta hög feber samt kraftig smärta vid manipulation av nacken. Denna form av tollarsjuka debuterar vanligen hos hundar då de är mellan 6-18 månader. Även dessa hundar behandlas med kortison.

Båda dessa sjukdomar är av autoimmun karaktär vilket betyder att kroppens immunförsvar felaktigt angriper den egna vävnaden. Sedan början av 2000-talet har SLU bedrivit forskningsprojekt för att försöka få klarhet i tollarnas olika immunrelaterade sjukdomar och forskarna har publicerat flera olika artiklar. Mer information om forskningen finns hos Hundgenetikgruppen.

Forskarna har kommit fram till att nedärvningsmönstret för både reumatisk ledvärk och immunmedierad hjärnhinneinflammation hos tollare är komplext. Ett komplext nedärvningsmönster innebär att det är mutationer i flera gener, troligtvis tillsammans med okända miljöfaktorer, orsakar sjukdom. Då det är flera gener inblandade är sannolikheten att finna ett användbart DNA-test väldigt liten.

DE – Degenerativ encefalopati

En ny sjukdom diagnostiserades hos tollarna 2015 och den kallas för Degenerativ encefalopati (DE). Det är en neurologisk sjukdom som innebär att vissa områden i hjärnan bryts ner och det leder till motoriska problem som rörelsestörning, inlärningssvårigheter, svårt att koncentrera sig och koordinera rörelser. Vissa hundar får mycket kraftiga ryckningar i hela kroppen när de sover medan andra kan ha ett väldigt upprätt simsätt (bör dock inte förväxlas med den simningsovane tollarens simförsök). Hundarna kan också få beteendeförändringar i form av aggression, både mot hundar och människor. Sjukdomen är dramatisk och blir gradvis värre och som ett resultat av detta måste hunden avlivas på grund av de tilltagande symptomen.

Sjukdomen är med största sannolikhet ärftlig med en enkel recessiv arvsgång, dvs samma nedärvningsmönster som t ex PRA och sedan sommaren 2015 finns ett DNA-test för sjukdomen. University of Missouri i USA har lett forskningen av sjukdomen och de har skapat en hemsida med information om sjukdomen.

Tollarklubben rekommenderar att alla föräldradjur bör DNA-testas avseende DE samt att anlagsbärare av DE endast paras med en testad clear/fri partner samt att hundar som har testats som sjuka inte skall användas i avel.

RAS – Rasspecifika avelsstrategier

Målet med all avel är att de hundar som föds upp ska vara friska och funktionella ur alla aspekter. Därför har Tollarklubbens medlemmar tillsammans arbetat fram en handlingsplan för tollaraveln som finns dokumenterad i dokumentet RAS – Rasspecifika avelsstrategier för Nova Scotia Duck Tolling Retriever. RAS utgår från en beskrivning av nuläget och problemen som finns hos rasen i dag. Hänsyn tas bland annat till hundarnas hälsa, mentalitet och exteriör. Strategin beskriver också vilka målsättningar som finns, hur målen ska nås och när.

Läs mer: