Hälsa

Tollaren har liksom de flesta raser, om än inte stora, hälsoproblem. Svenska Kennelklubben och den svenska Tollarklubben ställer krav på de hundar som ska verka i avel. Tollaren ingår i SKK:s hälsoprogram i bekämpningen mot höftledsdysplasi.

Höftledsdysplasi innebär att hundens höftledsskål är för grund och det innebär att ledkulan får ett instabilt läge som kan medföra smärta för hunden. Ungefär 16% av alla röntgade tollare har höftledsfel. Hundarna ska röntgas vid 1-2 års ålder och röntgenbilderna ska avläsas av SKK:s veterinärer. För raser som ingår i SKK:s hälsoprogram kräver SKK att båda föräldradjuren har känd höftledsstatus när valpar efter dem ska registeras. SKK har inga krav på att de ska vara röntgade utan anmärkning men Tollarklubben har gått längre och ställer högre krav. Valpar, förmedlade av Tollarklubbens valpförmedling, ska ha föräldrar som är höftledsröntgade och kombinationen ska ge avkommor som förväntas få ett index för HD som är 100 eller högre. Höftledsresultaten graderas på en skala från utan anmärkning, grad 1, grad 2, grad 3 och slutligen grad 4. Grad 1 är lindriga höftledsfel och grad 4 är grova. Från och med 2000-01-01 är avläsningsskalan ändrad till A, B (motsvarar utan anmärkning), C (motsvarar grad 1)och slutligen D och E (motsvarar grad 3 och 4). Många hundar med lindriga höftledsfel lever trots allt ett bekymmerfritt liv.

Armbågsdefekterna har olika utformning och olika latinska namn beroende på var i leden som pålagringen finns. Armbågsfelen visar sig vanligtvis runt 5 månadersåldern och symptomen är hälta som inte ger med sig efter ett par veckors vila. Hunden klarar sig i de flesta fall bra trots pålagringar. Diagnosen ställs genom röntgen och allt fler tollarägare röntgar även armbågslederna på sina hundar när de ändå röntgar höfterna. Det är inget obligatoriskt och pålagringar på armbågslederna är inget speciellt stort problem inom rasen.

Ögonsjukdomen PRA (Progressiv Retinal Atrofi) är en näthinnesjukdom som på sikt ger upphov till blindhet. PRA visar sig på tollarna vanligtvis vid 5 års ålder och senare. Totalt har drygt 20-tal hundar i Sverige fått PRA och de är spärrade för avel. Eftersom arvsgången är känd är även föräldrar och avkommor till dessa hundar spärrade för vidare avel. Det går alltså inte att registera valpar efter dessa hundar. Föräldrar till en hund med PRA behöver inte själv ha PRA, de kan vara friska anlagsbärare. Avkommorna till en hund med PRA är däremot alltid anlagsbärare oavsett om de får PRA eller inte. Om man parar två friska anlagsbärare får 25% av kullen PRA, 50% blir friska anlagsbärare och 25% förblir helt friska. I juni 2005 informerade företaget OptiGen att de hittat genen för prcd-PRA (den typ av PRA som tollarna drabbas av) så nu är det möjligt att via ett enkelt blodprov få reda på vilka anlag som hunden bär på. Sedan några år tillbaka är DNA-testet godkänt av SKK men trots detta ska alla hundar som används i avel ögonlysas inom 1 år innan parning. Även om din hund inte används i avel bör du låta ögonlysa den vid 3, 5 och 7-8 års ålder för att utesluta att den har PRA eller någon annan ögonsjukdom som katarakt, colobom etc. Vid varje ögonlysning bidrar du till att vi får en friskare ras.

En del tollare drabbas av olika typer av immunbristrelaterade sjukdomar. Den vanligaste är en autoimmun sjukdom som kallas artrit/meningit. Artrit betyder ledinflammation och meningit är hjärnhinneinflammation. Arvgången är inte känd och hur många hundar som drabbas är omöjligt att säga eftersom det inte förs något officiellt register. En sak är säkert, ju högre inavelsgrad desto större risk för sjuka hundar. Sjukdomen visar sig vanligtvis mellan 4 månader och 2 år. Hundarna som blir sjuka får ofta väldigt diffusa symptom, de blir stela, får feber, problem att röra sig och de måste till veterinär omgående. Genom ett spinalprov kan veterinären avgöra om det är virus eller bakterier som orsakat hjärnhinneinflammationen, om det inte är varken virus eller bakterier är det den autoimmuna varianten. De sjuka hundarna behandlas med cortison och antibiotika, sjukdomen kräver en lång tid av medicinering med cortison. En del hundar blir nästan friska och det finns de som avlivats därför att de inte blivit bra. Arvsgången och varför sjukdomen bryter ut är i dagsläget okänt. Tollarklubben har instiftat en forskningsfond för att underlätta forskningen kring brister i immunförsvaret hos tollaren. Ibland får en del tollare den diffusa diagnosen ”Tollarsjuka” och du kan läsa mer om denna sjukdom i en artikel som publicerats av Doggy Rapport på Tollarklubbens hemsida. Sedan vintern 2003/2004 har SLU startat ett forskningsprojekt för att försöka få klarhet i tollarnas olika immunrelaterade sjukdomar. Forskarna i SLU:s projekt ”Tollarsjuka” har under 2008 genomfört genetiska studier och har nu publicerat en sammanfattning av studien.

Under 2015 har en ny sjukdom diagnostierats hos tollarna och den kallas för Degenerativ encefalopati. Det är en neurologisk sjukdom som innebär att vissa områden i hjärnan bryts ner och det leder till motoriska problem som rörelsestörning, inlärningssvårigheter, svårt att koncentrera sig och koordinera rörelser. Vissa hundar får mycket kraftiga ryckningar i hela kroppen när de sover, andra kan ha ett väldigt upprätt simsätt (bör dock inte förväxlas med den simningsovane tollarens simförsök). Hundarna kan också få beteendeförändringar i form av aggression, både mot hundar och människor. Det är en dramatisk sjukdom som gradvis blir värre och till slut får hunden avlivas på grund av de tilltagande symptomen. Sjukdomen är med största sannolikhet ärftlig med en enkel recessiv arvsgång, dvs samma nedärvningsmönster som t ex PRA. Sedan sommaren 2015 finns det ett DNA-test för sjukdomen. Forskningen har letts av University of Missouri i USA och de har upprättat en hemsida för att informera tollarägare och uppfödare om sjukdomen. Du hittar den här: http://www.caninegeneticdiseases.net/toller

 

Källförteckning