Rasinformation

Tollarens historia

På 1600-talet fanns det indianer i sydvästra Nova Scotia som ligger på Kanadas östkust. Dessa indianer kallades för Micmac-indianer och arkeologiska utgrävning visar att indianerna hade hundar. Indianerna använde hundarna som apportörer då de jagade änder och gäss längst Nova Scotias stränder. Nova Scotiaområdet har världens största tidsvattenskillnad och vid ebb torrläggs kilometerlång lerstrand. Den leriga stranden var ett tillhåll för änder och gäss som indianerna jagade. De var beroende av sina hundar dels för att locka änderna och gässen inom skotthåll och dels för att få hem sitt byte, eftersom stranden inte bar dem. Indianernas hund, ”havshunden”, sägs ha varit stora och tunga med hängande öron och lång päls.

Det fanns mycket änder även vid Nova Scotias många insjöar och där använde befolkningen en rävlikande hund av lättare modell. Hundens roll var även här att locka in änderna mot stranden och därefter apportera dem till jägaren.

På 1700-talet kom fransmännen till Nova Scotia och de anpassade sig till de rådande förhållanderna och använde sig av indianernas jaktmetoder. De inhemska hundarna blev populära hos fransmännen, speciellt de rävlika insjöhundarna.

När engelsmännen erövrade Nova Scotia i början av 1800-talet blev fransmännen och indianerna en svältande minoritet av befolkningen. Hundarnas betydelse blev därför större eftersom de kunde hjälpa människorna i jakten på föda. Hundarna utvecklades och blev en användbar hund vid tjuvjakt. Hundarna arbetade tyst, de var inte intresserade av främmande människor och de apporterade hem bytet om jägaren blev tvungen att snabbt fly. Den rörligare och lättare insjöhunden föredrogs, men inslag av havshunden bidrog med apporteringslust. Det var den lättare insjöhundens utseende och egenskaper som blev normgivande.

I östra England under 1800-talets början använde sig engelsmännen av en liknande jaktmetod som i Kanada. Finurliga dammar och kanaler med nät över användes för att jaga änder. För att locka in änderna i kanalerna (på engelska pipes) användes en liten rävlik hund. Om dessa hundar, ”piperdogs”, var besläktade med hundarna från Kanada är det ingen som vet. Det skulle kunna vara möjligt, eftersom engelsmännen var i Nova Scotia vid denna tid. Det är också tänkbart att dessa hundar härstammar från holländarnas mycket gamla ras kooikerhondjen. Den används på samma sätt som såväl de engelska som kanadensiska hundarna. Det kan också vara så att engelsmännen hade med sig hundar från England när de for till Nova Scotia.

Det sägs också att tollaren kan härstamma från 1870-talet då Mr. Allen parade en leverfärgad flatcoated retriever med en labradorliknande hund. Dessa avkommor parades i sin tur med brun cocker spaniel och i nästa led användes irländsk setter för att få den röda färgen. Det sägs också finnas en del Chesapeake Bay retriever och collie i blodet på våra tollare.

Vilken historia som är den riktiga vad beträffar tollarens härkomst kommer vi aldrig att få veta. Vad vi däremot vet är, att under ungefär 75 år existerade rasen enbart i Nova Scotia och kallades då för Little River Duck Dog. Namnet fick den efter Little River-distriket i Yarmouth County, där rasen antas komma från. Rasen levde en tynande tillvaro och 1918 skedde en inventering som visade att rasen nästan var utdöd. Det fanns bara ett litet antal äkta tollare kvar. 1945 godkändes rasen av Canadian Kennel Club och fick då sitt nuvarande namn, Nova Scotia Duck Tolling Retriever. Det var nu som rasen började spridas över hela världen. Återväxten gick trögt och omkring 1960 höll rasen åter igen på att dö ut. Några uppfödare gjorde försök att rädda den och de registerade sina vuxna hundar. Det var 13 tollare som alla mer eller mindre var släkt med varandra. Det är från dessa tollare som alla tollare idag härstammar. Det är en sanning med modifikation eftersom det är en känd hemlighet att ett flertal oregisterade hundar har blandats in i rasen för att få in nytt blod. Dessa oregisterade hundar syns inte i stamtavlorna. Vid en genkodning av en importerade kanadensisk avelshane hittades en gen som enbart finns hos eskimåhundar. 1980 blev rasen godkänd av FCI. Registeringssiffror visar att under tiden 1945 till 1985 registrerades
1 700 tollare i hela Kanada.

Den första tollaren kom till Sverige 1984 och året därpå kom det ytterligare sju. Mellan åren 1984 och 1990 importerades 26 tollare från Kanada, England och Danmark. Utifrån dessa importer kan man säga att våra svenska tollare härstammar. I dag finns det ungefär 6 000 registrerade tollare i Sverige och det föds 350-400 valpar om året. EU-regler har medfört att det är enklare att importera hundar. De behöver inte sitta i karantän om de tillbringar minst sex månader i annat EU-land och att de under tiden vaccineras mot rabies. De nya EU-reglerna har inneburit ett ökat tillskott av importer till Sverige.

Källförteckning